Träningsläger i Binna Burra
Hur gör man för att effektivast ta två hyfsat råbarkade, hårdtränandes triathlontjejer med skin på näsan ur sin ”comfort zone”?
Jo man tar med dem på en trail running weekend i Binna Burra, Lamington National Park, Queensland.
Helgen blev en blandning av vildmark, otäcka djur, flodlöpning, lera, kalla nätter och träning till utmattning. Samt en hel del av både blod, svett och tårar och ett par Kayano skor som aldrig mer blir sig lika.
Känsliga läsare varnas för innehållet i texten nedan.
Hur gör man för att effektivast ta två hyfsat råbarkade, hårdtränandes triathlontjejer med skin på näsan ur sin ”comfort zone”?
Jo man tar med dem på en trail running weekend i Binna Burra, Lamington National Park, Queensland.
Helgen blev en blandning av vildmark, otäcka djur, flodlöpning, lera, kalla nätter och träning till utmattning. Samt en hel del av både blod, svett och tårar och ett par Kayano skor som aldrig mer blir sig lika.
Känsliga läsare varnas för innehållet i texten nedan.
Fredag
Slutet av en vecka där utmaningen har varit att överleva från dag till dag, ett antal besök hos sjukgymnasten för tillsyn av en strejkande rumpmuskel och en ständigt sjunkande energi nivå(slutet av ett STORT träningsblock). Det var dags att bryta monotonin i Currumbin med en ”trail running weekend” i Binna Burra. Morgonens LT pass i poolen hade gått hyfsat bra och vi hann med lite vila innan det var dags att skicka iväg våra väskor med Darrens fru Liz och göra oss redo för cyklingen upp till Binna Burra. Vägen dit var ondulerad och avslutades med en 33km lång stigning upp till själva byn Binna Burra. Det var jag, Carolyn, Scott(vårt nya IronMan till-skott(e) i gruppen) samt Darren som var på väg att sluta upp med en Gold Coast baserad trail running grupp som årligen träffades för att bekämpa regnskogens djupaste delar i löparskor. Gruppen såg precis ut så som man föreställer sig en samling människor som spenderat större delen av livet att springa ultramaraton genom de mest märkliga ställen på jorden. Urtvättade löparlinnen från Boston -83, utochinvända sockor och en hel del skägg. Vår ansvarige för helgen mötte oss nyinkommen från en löptur med lera upp till knäskålarna. Han konstaterade glatt och stigarna var ”i god kondition” och nämnde i förbifarten att han var glad att han tagit med 4 par löpskor och ett antal engångstrumpor... ”Bye bye nya Kayanoskor” tänkte jag och sneglade på mitt enda två veckor gamla par (väldigt vita) asics… Trötta efter cyklingen och veckan som gått var det gott att sitta ner med en bit mat innan det var dags att krypa in i vårt lilla ”bunk house”. Detta är långt ifrån lyxen av ett svenska vandrar hem utan mer variant av ett avancerat vindskydd med britsar och plastmadrass. Med bara ett tunt underlakan och fleece pläd(detta är vad vi normal sover i hemma i Currumbin) kröp vi ner i full mundering av skins och hood tröja. Med sex personer i rummet blev det ganska varm efter en stund…
Lördag
Klockan på ringning halv sex, snabbt ombyte och en kopp pulverkaffe i köket innan dagens första runda. Lukten av toast och jordnötssmör låg tät i köket men vi lyckades motstå frestelsen, mycket tack vare Darren skarpt vakande öga… Vi är på uppdrag fettförbränning och skall använda helgens långsammare trail running till bränna av en del av våra depåer.
0-1h
I samlad grupp joggade vi ner de två kilometrarna bort till stigens start medan vi fick information av vad som komma skulle. Enligt utsago var det ganska vått pga. allt regn men förväntades vara bra underlag väl på botten av ravinen. Vi sorterade in oss i ordning efter förväntad snabbhet och började trippa ner på stigen längs med bergssidan. Stigen var inte mycket bredare än en skollinjal vilket stundvis var ganska läskigt då det inte fanns något som skiljde oss åt från branten på yttersidan. Hyfsat mycket rötter och stenar krävde full koncentration och varje 300m tvingades vi ta oss runt ett nerfallet träd, genom lianer eller annan vegetation som fallit över stigen. Vi lärde oss snabbt ett en del trådliknande buskar var fulla av taggar och inte lämpade sig att hålla sig i. Jag sprang bakom Carolyn som var stadig på foten och lätt hittade bra spår att följa. Med god fart tog vi oss ned till korsningen där det var dags att ta vänster och följa floden tillbaka upp genom dalen.
1-2h
Efter att ha tvekat på vart vi skulle korsa över blev vår minigrupp av fem upphunna av gruppen bakom oss. Med trygghet i antal samt närvaron av en dam med övertygande gott lokalsinne gjorde vi vår första korsning av floden utan större problem. Vatten upp till låren och balanserande på stenar i strömt vatten kändes först lite tveksamt. Men jag insåg att det var bäst att vänja mig, på rutt beskrivningen skulle vi korsa floden minst sex gånger. Regnet under månaden som gått hade orsakat väldiga översvämningar och stigen vi letade efter fanns inte mer att finna. Tempot sjönk när vi sakta letade oss tillbaka uppströms, fram och tillbaka över floden. Hade nu helt gett upp hoppet att återvända med vita skor. Kunde känna gruset som forsat in med vattnet mellan strumpan och underläggen…
Men vart hade Darren och Scott tagit vägen?
2-3h
Nu började det kännas att vi inte ätit frukost, trots att farten inte var särskilt hög började det bli svårt att hålla humöret uppe. Vad sjutton gjorde jag här i djungeln när jag istället borde vara ute på ett tröskelpass? Vad händer om jag stukar foten här ute? Och kan man äta de där röda bären..?(insåg dock att jag inte var att rekommenderas…) Min nöd gel var i Darrens ficka, och de hade vi fortfarande inte sett en skymt av. Samma gällde för stigen vi letade efter. ”Carolyn, du har något på låret” följt av ett skrik när hon såg blodigeln som bitit sig fast bakom knäet. Snabbt kollade jag över mina ben som förutom alla skrapsår såg relativt igelfria ut.
2h-3h
Vid 2h20min fick jag ett gelé hallon av Carolyn, hon hade tre med sig och delade givmilt med sig av ett(33kalorier styck). Gudomligt. Vi hade nu kommit ganska lång uppströms och efter ett stunds letande hittade vi en stig som ledde upp längs med bergssidan. Yes! Långsamt började vi sega oss uppför och humöret lyftes från botten till hoppfullt då vi såg en skylt till, just det, Binna Burra! Lika exalterade var inte löparna efter oss som insåg att vattenfallet vi skulle passar på hemvägen var ytterligare 2km längre bort. ”Det kan vi ju inte missa!” (”jo…det kan vi visst då…)
Efter att ha delat en blick av samförstånd fortsatte vi uppför branten i tystnad medan våra följeslagare satte av mot vattenfallet lite längre bort. Galningar.
3h+
Frukost… vilket ljuvligt ord. Fast det fanns en oskriven regel mellan oss om att inte nämna ordet innan vi nått fram till asfaltvägen och det två sista kilometrarna. Klättringen upp ur ravinen tog en 30min på 145-150 puls och krävde en kraft tömning. En high 5 med C vid asfaltvägen och frukost snacket var i full gång… Liz mötte oss i dörren och skickade iväg oss mot duscharna. Vi yrade lite rundor först och jag började montera av mina nu bruna skor och fick en panik attack. Strumporna var blodiga och runt anklarna hade jag tre blodiglar som sugit sig fast. Helt slut tömd på alla reserver och med nada över för otäcka smådjur började tårarna rinna medan jag skakade på foten för att göra mig av med iglarna(vilket givetvis inte hjälpte ett dugg). Liz kom ut och tog resolut av strumpan, petade bort iglarna och bogserade mig in i dusch huset. Väl vid frukostbordet började energin komma tillbaka och humöret lyftas. En timma på sängen och jag var människa igen. Scott och Darren kom tillbaka TVÅ timmar efter oss. Uppehållna av en tillstukad fot samt större problem(vet ej hur detta var möjligt) att finna den obefintliga stigen hade rundan tagit dem avsevärt längre tid.
På eftermiddagen sprang vi sedan en lätt 30min på en stig som faktiskt kunde kallas stig om än väldigt lerig. Förkunnade mitt ogillande av djungelstigar för Darren men fick inte mycket förbarmande i respons. Det skulle komma att bli en Dag 2…Oh no….
Söndag
Återigen en tidig morgon med pulver kaffe och en light stretch. Stoppade två gels i fickan för att vara förberedd på det värsta. Rutten idag var ”the Shipstern loop” vilket tog oss till andra sidan av berget. Första 45minutrarna var fin löpning längs med bergssidan ända ner till botten på ravinen. Eucalyptus träd, vattenfall, trolska skogar och vindlande stigar. Till på köpet löpbart! Stigen började sedan klättra uppåt och tog oss till the Shipstern outlook med utsikt över hela dalen. Maginifikt. Löpningen tillbaka följde bergsryggen och förutom en väldigt lerig avslutning och något trötta ben blev det hela en behaglig upplevelse. Rundan slutade på strax under 20km vilket vi averkade strax över 2h. Frukosten bestående av toast och crumpets var en högkvalitativ njutning. Sedan följde packning och en halvtimme i bunken innan vi drog på oss de fuktiga cykelkläderna för att ta oss hem till civilisationen igen. Under sista koppen kaffe innan avfärd avbröts vi av ett visst tumult utanför huset. En pytonorm hade lagt sig till ro i busken utanför, och det var inte en liten en… Klart dags att sticka, 5minuter senare var vi på väg nerför berget.
Kläderna packades upp utanför garaget för att transporteras direkt till Laundretten. Skorna sattes på torkning på baksidan och jag gick raka vägen in i duschen. Ett par iglar hade överlevt i kläderna men strök med i tvättmaskinens varma inmäte och avslutade sitt korta igel liv på en trottoar i Tugun.
Själv har jag haft nog av bush liv för ett bra tag och ser framemot en vilodag framför datorn på ett fik i Burleigh…
