lite väl mycket spänning kanske....

I team mötet kvällen innan påminnde Libby oss om att triathlon är en sport som också kallas "shit happens", "you just have to deal with it, and get on..."
Det var precis vad jag tvingades göra under loppet igår, ett antal gånger....
Simningen gick faktiskt hyffsat och bjöd inte på några större dramor, en beach start med 600m till första bojen gav en sjysst start. Kom iväg bra och satt i första packet vid första bojen, men, halkade sedan bakåt lite under andra hälften av simningen. Simmade på Denshams fötter ett ganska bra tag med tappade sedan också dessa. Tempot var helt enkelt lite för högt för mig, ännu inte tillräckligt start över 1500m.
Var däremot inte alltför långt efter när jag kom upp till växlingen och när jag såg att Sam Warrinor var i min grupp liksom Nimwata och Groves kunde jag lugna mig lite. Det skulle finnas några stycken som gärna skulle vilja ta sig upp till huvudklungen. Vi kom ifatt redan på första varvet och fick då informationen att vi hade en grupp på fyra framför oss. Nästa varv plockade vi upp Franzmann och Groff, två kvar; Mclarty och Haskins. De stannade på ca 1min/1:10 framför oss under hela cyklingen, drog ifrån lite till efter att edt börjat regna.
regnet ja..
Måste ha varit på varv fyra tror jag, gick in först i sista svängen innan växlingsområdet(en ganska skarp kurva på ca 120-150 grader) det hade precis börjat regna och asfalten var rejält hal. Cykel vek sig och jag dök av(fotobevis finns på dyket! ganska stilfullt faktiskt..) Lyckades komma undan för resten av gruppen och slapp xtra överkörningar. Cykeln var ok för utom lite skrap och jag kom upp igen och kunde köra vidare. Körde förbi Rina Hill på vägen tillbaka upp i klungan och kunde återansluta precis i botten på backen. Efter det höll jag mig väldigt passiv.
Regnet slutade ungesfär samtidigt som vi växlade in till löpningen, hade bra flyt (förutom en sula som vek sig i löpskon....) och var ute trea/fyra till löpningen. Sprang förbi May och upp bakom Warrinor, benen fullkommligt flög fram! Satt på Warrinor fram till första vändpunkten(3,3km varv) och öppnade en lucka bakåt till May, densham och Franzmann. Insåg att det skulle bli svårt att hålla Warrinor under medvinden tillbaka och började hitta min egen rytm/fart som kändes ok. Och löpningen kändes faktiskt ok och mer än så. Benen var lätta och fina och andningen flöt på. Fram till....
Precis innan vändpunkten vid växlingsområdet högg det till i högersidan, kramp/håll känsla som var väldigt intensivt. Jag intalade mig själv att det skulle släppa bara jag andades djupt och slappnade av. Istället började andningen krångla och luftrören drog ihop sig. Detta blev bara värre och värre under hela andra varvet. När jag kom bort till Tomas vid ytte vändpunkten sprang jag med bägge armarna över huvudet och (enligt tomas beskrivning) såg riktigt illa ut. Istället för att få in luft i lungorna upptsod det bara blåsljud när jag försökte andas.
Att se klungan med Densham springa förbi gjorde riktigt ont. Sedan blev jag passerad av två japanskor.... och en amerikan...och jag tog mig fram i promenad fart.
Där var jag riktigt riktigt nära att sätta mig ner på kanten och börja skrubba bort mina nummer 17... Men på något vis fick jag tillbaka luften igen, det var fortfarande tight, men jag kunde springa. Jag sprang förbi Oenick som precis passerat mig, började hitta farten igen och kunde se Mclarty och Groff framför mig. "Kom igen nu Lisa, långa benet före nu!" "De är trötta där framme!", trots en stor kraftanstränging på sista varvet kunde jag inte ta mig förbi(tog in från 30 till 16 sekunder över de sista 500m). Visste att jag sprang i 11:e position, och topp 10 fanns SÅ NÄRA!!!!! SÅ FRUSTRERANDE!!!! Med en topp 10 hade jag fått ett kanon resultat att komma hem med, samt Tomas hade tvingats simma simbanan (utan våtdräkt) med en stor sverige hatt på sig. Nu blev det en 11:e....
Kollapsade på mållinjen med pipande lungor och fick komma in till läkar tältet för omplåstring. Det blev lite plåster här och var efter krashen men turligt nog vardet mest skrubbsår. Foten med den vikta sulan mådde inte heller alltför bra...
Nu är det måndag morgon här borta och vi skall snat ner för en recovery swim i poolen. Kroppen är väldigt öm på de flesta tänkbara ställen samt nya blåmärken kommer fram lite eftersom. Börjar smälta gårdagen och kan ändå känna mig ganska nöjd med resultatet. 11:e plats är bästa prestationen på Världskuppen hittils och jag vet att formen är väg.
Har ju en chans i Edmonton om två veckor igen....